We both know I'm not what you, you need.
Det var inte meningen att det skulle bli såhär. Allting skulle bli bättre när det tryckt ur mig svaren på varför jag tvekade. Förhoppningarna jag hade som bara flög iväg, som en fågel ut i de fria. Ingenting blev bättre. Ingenting blev som jag hoppades på. Det är orsaken till varför man inte ska hoppas på förbättringar, för dem sker aldrig.
Nu är det bara att gå vidare och glömma, som vanligt. Jag borde vara proffs på det vid det här laget, men icke. Mina misstag görs om. Gång på gång trampar jag snett och får samma obeslutsamhet. Jag hatar det, jag gör verkligen det. Jag önskar jag hade kunnat vara beslutsam, felfri. Jag hoppas, även om det inte är lönt, att jag en dag står på egna ben och klarar mig utan alla dessa totalt onödiga bloggarna som egentligen inte ger mig någonting mer än ännu mer beslutsångest. Det är inte rättvist att det är såhär. Jag vill lyckas som alla andra, lyckas ställa mig på egna ben.
vem är jag? seriösar'N? Flippar'N? Surar'N? Skrattar'N?
Tror det finns en miljon olika beskrivningar på mig,
hade dock velat veta själv.
Kommentarer
Trackback
