hansenathalie

Så jävla trött på mig själv.
Trött på att skriva den jävla meningen också!

Trött på att verka vara en så sjukt stark människa, när jag egentligen skriker på insidan.
Jag hatar mitt liv, seriously, jag hatar det.

Jag hatar att jag alltid ska behöva vara så jävla orolig varje gång jag kommer hem.
Orolig över om min familj fortfarande står på samma plats, om mamma och pappa bråkat.
Om dom mår bra över huvud taget.

Oron om att Philip kan gå tillbaks till sitt gamla jag, vilken sekund som helst.
Jag orkar inte ens tänka på det, ändå surrar det runt i mitt huvud dag ut och dag in!

Tänker jag tillbaka på allting jag gått igenom, sprutar tårarna. Mitt hjärta svider, jag mår så jävla dåligt.
Så många tårar som runnit längs mina kinder, så många skrik jag har stått ut med. Ögon som gett mig blickar som jag hellre hade dött av. Hatar att jag har detta i mitt förflutna.

Jag hatar att höra skrik, jag hatar att känna mig så jävla rädd för bråk.
Jag hatar att det alltid kommer att finnas en oro i mig över allt det här.

Det enda jag vill är att vi ska vara en enda lycklig familj!