I pay whatever you want!
att vakna på morgonen och känna att man har allting. ingenting saknas eller borde vara annorlunda. dagen går och allting bara rasar, och på kvällen känner man sig bara meningslös och allting känns fel. när man önskar att man hade så mycket mer, så mycket mer att livnära sig på. När ingenting känns som det borde göra, fast man egentligen vet att man har allting som man hade på morgonen. men när allting bara sviker, ska man ställa sig på sina egna ben och stå upp för sig själv. Är det bara jag som alltid misslyckas med det? fan vad jag hatar felsteg, fan vad jag hatar misslyckande, fan vad jag hatar att vara efterklok.. gång, på gång, på gång..
Ibland känns det som jag borde söka psykisk hjälp. Vad är det för fel på mig?
dessutom undrar jag var gränsen går, hur mycket ska man tåla innan man ska säga till? Hur mycket skit eller lögner ska man få slängt rätt i ansiktet på sig innan man ska resa sig och ta tag i det? Jag undrade för två år sen, jag undrade förra sommaren, och jag undrar fortfarande. Jag borde stå upp för mig själv, varför är jag en sån fegis?
Kommentarer
Trackback
