Jag och mamma ska flytta ifrån varandra.

Orden bara snurrade runt i mitt huvud, innan jag vräkte ut ur mig hur dum i huvudet han var. Och att han rent ut sagt kunde dra åt helvete, sticka till någon annan jävla förbannad plats.

Kom upp på rummet, för att komma ifrån de två idioterna som skulle kalla sig mina föräldrar.
Där satt Jacqueline, djupt insjunken i datorn. Och jag bara ställer mig och stirrar på henne.
'Mamma och pappa ska skiljas..'
'Jag hörde dom bråka innan. Du får gråta, jag vet hur det känns.'

Jacqueline gick ner och duschade, och låten 'Goodbye my lover - James Blunt' spelades upp på spotify.
Tårarna började spruta, fanns ingenting som kunde stoppa dom. Jag bara grät.
Alla minnen med familjen och mamma och pappa spelades upp i huvudet om och om igen.
Allt kändes som en dröm, som att jag skulle vakna upp när som helst och pusta ut och inse att det bara var en mardröm. Vilket aldrig hände, för jag bara satt där och grät.. grät.. och grät!


Blev nerkallad av mamma och pappa efter ungefär en halvtimme.
Gick igenom de där 'standar punkterna' som de antagligen finns när man berättar för sina ungar att man ska skiljas.
*Vi är inte ovänner eller någonting, kommer bara inte bra överens.
*Vi kanske hittar tillbaka.
*Vi ska bo nära varandra så ni kan åka lätt från den ena till den andra.
*Ni får själv välja var ni ska bo.
*Det kommer bli som ni har två hem, två rum.

Kommer knappt ihåg något från det här.. hade vrede till max. Var så jäkla förbannad på dom, kände bara ilska!
Men hon snackade någonting om varför jag gjorde slut med Johan? What a question.. haha!
För jag ville, doh..
Klämde iaf ur mig att det inte var samma sak, över huvud taget eftersom jag inte hade skaffat barn med Johan, inte gift mig med honom och inte lovat honom att alltid stå vid hans sida.
Mamma bara grät. Det är hårt att se in i en person man älskars ögon och bara se smärta, svek, ångest, och sorg blandas med alla tårarna som sprutar.

Pappa bara satt där, såg ut som han sålt smöret och tappat pengarna.
Vad skulle han göra?
Han orkar inte med att vi inte är tacksamma, han tycker vi kräver för mycket och att vi är bortskämda allihopa.
Han hade till och med sagt till mamma att det här skulle hänt för längesen om dom inte haft oss barn!
Jag menar, hur förbannad kan man inte bli på en liten jävla mening.
Hade han levt i någon jävla lögn hur länge som helst för att leva ett jävla "Svensson-liv".
Kände helt enkelt att hela mitt liv var en lögn. Jag var säkert inte planerad heller, kom som något misstag som dom fortfarande ångrar. Skulle fan inte förvåna mig!
'Mina föräldrar skilde sig också när jag var i din ålder, så jag vet hur det är.'
'Ja.. du vet nog hur det är va.'
'Ja, det vet jag faktiskt gumman.'
'Fuck heller, du hade inte blivit av med en bror precis innan heller. Det slår jag vad om.'

Orkade inte lyssna på deras äckliga snack om att dom antagligen skulle flytta till Landskrona eftersom de har sina rötter där.
Jag som iaf önskade om att flytta till Teckomatorp, men inte ens den jävla önskan kunde man få, NÄ!

Gick upp på mitt rum igen, orkade inte känna av deras närhet längre. Blev bara ännu mer förbannad för varje ord dom sa.
Berättade för Christoffer och Morten direkt, såklart. Mest pålitligaste jag känner, i princip.
Ringde Christoffer och grät sönder Jackies telefon.

'Det blir iaf kortare för oss att åka till varandra, fast inte bra att dom ska skiljas ju.'
var en av de söta meningarna han sa. Jag blir så glad av hans förvirringar alltså.

Fick bli en i princip sömnlös natt, som jag spenderade inne i mammas säng.
Vi låg och grät tillsammans, och hon berättade att hon hatade sitt liv, men älskade mig.
Och att det var hårt att bli sviken och förlora den man älskar mest.
Hon berättade att han hade det jobbigt. Att han inte mådde bra, i kroppen, det var därför han drack så mycket.
Visste inte vad jag skulle svara, så jag höll käften.
När mamma åkt till jobbet, gick jag upp på toaletten och stoppade fingrarna i halsen.
Ville ha ut all jävla sorg inom mig.
Spydde ungefär tre gånger, och gick och la mig bredvid Jackie igen.

Gick till skolan, grät första lektionen så sprang ut tillsammans med Jessica och Rebecca.
Berättade allting för dom, kände att det var det alldra bästa att göra.
Ville inte gå en hel dag i skolan och deppa, utan att dom visste var det var.
Lektionerna segade på som vanligt, och åkte hem till Christoffer efter skolan.
Att känna hans närhet gjorde dock hela situatíonen dubbelt så mycket bättre.
Han sa att jag fick gråta, och bäst var väl det. Eftersom jag grät i typ en halvtimme i sträck.
Kunde inte stoppa skiten, allt bara kom.
Ville inte äta, så hoppade middagen.
Gick igenom alla minnen, kändes som ett förväl.
Åkte hem till hans syster, där jag istället käkadade. Kände att jag var tvungen.
Ringde mamma, frågade hur det var. Hon sa att det var väl bättre. Att hon sovit i typ tio minuter natten innan.
Hon fick mig lite lugnare.

Gick och la oss, grät i mer än en timme. Försökte väcka Christoffer men han sov riktigt djupt.
Vaknade,
fick frågan om att missa skolan.
Tackade och sa att det vore skönt.
Förstod senare att han var sarkastisk, vilket gjorde mig besviken.
Kom till skolan, grät direkt när jag kom in i arbetslaget.
Slängde in mina saker i skåpet, och gick till toaletten.
Satt mig på toaletten, sparkade i väggen. Svor för mig själv att jag var en mes.
Försökte torka bort tårarna när dom rann ner för mitt ansikte.
Fick ett slut på dom, tvättade bort mascaran.
var påväg till Cafeterian när Jessica och Rebecca kom..
'vad är det nathalie?'
Kämpade för att hålla tårarna tillbaka.
Såg Morten komma, tårarna sprutade.
Eftersom vi hade smsat om hur gärna jag stannat hemma, hur lite jag orkade.
Kände mig som världens största mes. Rebecca och Jessica kom fram och kramade mig.
Morten kramade oss.
Hur bra vänner har man inte?
Morten gick och vi tog beslutet att skita i första lektionen.
Jessica gick och sa till Marcus, Christoffer kom och gav mig en tröstpuss.

Klarade av skolan ganska bra, utan att börja gråta igen.
Åkte bil hem med Jacqueline.
Kom hem och pratade med mamma igen, kände att det var dags.
Hon berättar för mig att hon och pappa snackade igår.
Han hade tydligen sagt att han inte ville lämna oss.
Så nu visste hon inte om det blev någon skiljsmässa.
Blev irriterad, var tvunegn att ha chips.
Tvingade Daniel med till affären.
Han berättade på vägen att han och pappa pratat igår, pappa hade gråtit.
GRÅTIT!?
han hade sagt att vi inte uppskattar honom så mycket som han vill.
Att vi inte respekterar varandra till max.
När jag kom hem låg pappa ovanpå mamma i soffan.
Jag såg dom kramas i köket, och jag hoppas verkligen det här får ett slut.
Orkar inte leva i lögner, men vill inte leva med separerade föräldrar.
Vill att allt ska vara bra, vill att allt ska vara som vanligt.
Orkar inte gråta längre.
Hoppas på ett slut, hoppas verkligen.


Jag älskar dom i vilket fall som helst, no matter what.